Om oss
Om oss
Innan det fanns tuber,
fanns det träd.
Berättelsen om en återupptäckt.
Vår historia
Vi är ett litet team från Tyskland som för några år sedan började ställa en ganska enkel fråga: Varför stoppar vi varje dag något i munnen som egentligen inte har något alls med vår kropp att göra?
Tuber med petroleumderivat. Blekningsstrips som bleker ytan och lämnar problemet därunder kvar. Tuggummi som håller så länge att man undrar vad det egentligen består av.
Vi gav oss ut och letade — och insåg att vi inte är de enda som ställer den frågan.
Vad är egentligen ”tuggummibas”?
En kväll läste vi baksidan av en vanlig tuggummiförpackning i mataffären. De vanliga misstänkta stod där — aspartam, majssirap, artificiella aromer. Men sedan lade vi märke till en ingrediens som var medvetet intetsägande formulerad:
”Tuggummibas.”
Vad i helvete är tuggummibas? En enskild ingrediens? En blandning? Vi började gräva — och märkte ganska snabbt att tillverkarna inte gärna svarar på den frågan.
Sanningen som ingen gärna skriver ut
Efter veckor av läsande, research och mejlande hade vi svaret: ”Tuggummibas” är oftast en blandning av polyvinylacetat, styren-butadiengummi och en rad andra plaster.
Polyvinylacetat. Samma material som trälim tillverkas av.
Styren-butadiengummi. En av huvudbeståndsdelarna i bildäck.
Det är det här som de flesta människor har i munnen i timmar varje dag.
Vi var klara med det.
Frågan som förändrade allt
Okej — vanligt tuggummi består av plast. Uppfattat. Men därmed var ingenting löst för oss. Vi ville inte bara sluta tugga — vi ville ha ett bättre tuggummi.
Ett som inte bara håller andedräkten fräsch. Ett som faktiskt gör något. Och framför allt ett som består av något som man verkligen kan tugga på.
Frågan var alltså inte ”hur ersätter vi plast med en annan plast” — utan: Vad hade naturen egentligen innan vi började uppfinna allt själva?
Det visade sig: ganska mycket.
Tre platser där naturen redan hade svaret
Chios, Grekland
På en ö i Egeiska havet växer träd vars kåda människor har tuggat i 2 500 år. Kvinnorna i Konstantinopel använde den för att rena andedräkten. Hippokrates ordinerade den mot tandköttsinflammation. I dag kallas den mastix — och den blev stommen i vårt tuggummi.
Bikuporna
Bin klär insidan av sin kupa med ett ämne som är så antibakteriellt att praktiskt taget ingen sjukdom överlever där. Det kallas propolis — svärmens apotek. Vi ger det tillbaka till munnen.
I själva benet
Och så finns det mineralet som tänderna faktiskt består av. Hydroxiapatit. Inte uppfunnet. Inte syntetiserat. Utan funnet — i själva kroppen. Vi har lärt oss att ge tillbaka det i en form som är så liten att den lägger sig precis där emaljen saknas.
Så föddes Bamgum
Av dessa tre byggstenar — och några till, som valdes med samma konsekvens — utvecklade vi vår första produkt: ett remineraliserande tuggummi.
Utvecklingen tog nästan två år. Vi pratade med livsmedelstekniker, med tandläkare, med mastixodlare på Chios. Vi kastade recept, blandade nytt, kastade igen. Varje ingrediens måste gå att motivera — inte med marknadsföring, utan med vad den faktiskt gör i munnen.
Det som började som en produkt har nu blivit en liten serie. Tandkrämstabletter. Fler tuggummin. Mer på gång.
Logiken är alltid densamma: inget i som naturen inte själv har skapat.
Vi är inte ensamma om att gå tillbaka
Det här är ingen kundlista — det är den tysta bekräftelsen på att frågan var rätt från första början.
Vårt löfte
Så länge Bamgum finns kommer ingen ingrediens att hamna i våra produkter som naturen inte själv har skapat.
Inga genvägar.
Inga kompromisser.
Inga undantag.
Det är vår linje — och den flyttas inte.
— Bamgum